25 september, 2019

18 år av säkerhet

En era definierad av ord… Och vi lever mitt i den…

2011 skrev jag vad som kom att bli mina avskedsord i det nyhetsbrev jag skrev för mitt dåvarande jobbs räkning. I det summerade jag de tio år som gått sedan terrordådet i New York den 11 september. Nu har 18-årsdagen nyligen kommit och gått och jag har bestämt mig för att uppdatera det med nya insikter. Här är det alltså: 18 år av säkerhet… och Internet.

2001 knackade Nimda på dörren medan vi genomled effekterna av Dot com-kraschen utan någon ljusning i sikte. Enron gick under och MCI/Worldcom kraschade. Sen kom ännu ett utbrott av mask-attacker och spamokalypsen gjorde grandios återkomst. Internet var nu så vanligt att även våra farmödrar och farfäder började använda det för precis allting. När maskattackerna tills sist ebbat ut, var det webbläsarnas tur att bli måltavlan och skadlig kod gick från att kunna några få trick till att bli veritabla Schweiziska arméknivar som kunde ta ner vilken dator som helst. För att bevisa att vi ingenting lärt oss, såg vi till att allt mer och mer av vår mjukvara krävde att vi alltid var uppkopplade mot nätet. Att spela ett spel utan tillgång till molnet var praktiskt taget omöjligt. Även för spel som inte var menade att spelas tillsammans med andra.

Den totala volymen av säkerhetsfixar vi var tvungna att installera gick från spridda skurar till ett ösregn av kritiska fixar som man var tvungen att lägga in. Musiken, både legal och illegal flödade till våra datorer genom bittorrent, ITunes och så många tjänster att det är omöjligt att nämna dem alla.

Everquest, World of Warfact och mängder av kloner slog ihop idén med sociala gemenskaper, chattkanaler och spelande och gjorde därmed spelande till någonting socialt snarare än något för den inbitne ensamvargen. Sen började man ta betalt för allting smått och gott i spelet. Var man lat kunde man vinna spelet genom att öppna plånboken. När vi ändå pratar om sociala gemenskaper, så gick vi från IRC-kanaler, till Myspace och sedan Face book och Twitter.

Myspace bevisade att ingenting vara för evigt när de tappade bort stora delar av sitt data. Trots detta fortsatte vi förutsätta att allt vi skrivit på nätet var skrivet för att aldrig förstöras.

Allting kunde man hitta med Google, vilket inkluderade ditt hus och kartor av området du bodde i. Till sist hamnade vi själva på kartan när Google och många andra höll koll på exakt var vi var vid varje tillfälle. Inte ens George Orwell kunde komma på att skriva om detta. I hans bok ”1984” hade huvudrollsinnehavaren, Winston Smith, en dold vinkel där kamerorna inte kunde se honom. Om så verkligen var fallet i boken kunde diskuteras, men vi insåg snabbt att vi definitivt inte hade någon sådan plats verkligheten. I alla fall så länge vi hade mobiltelefonerna på. Om det ens hjälpte.

Och när vi talar om mobiltelefoner. De gick från oförstörbara pansarvagnar av typen Nokia 3310 som troligen hade batterier som höll laddningen fram till nästa århundrade, till moderna Iphones och Android-lurar som i princip ersatte all hemelektronik vi bara kunde drömma om på 80-talet. Videokamera, walkman, telefon, telefonkatalog, nätverksenhet, kamera, papperskartor i ett paket som var billigare än vad hälften av dessa prylar skulle ha kostat tillsammans – till priset av din integritet, tid, säkerhet och sömn. Din telefon blev en perfekt blandning av allvetande gud och läckande såll för alla hackare att ta del av.

Hackarna började med trevande steg och mognade till brottslingar som gjorde attacker till en lönsam födkrok. Vi gjorde saken sämre genom att inte riktigt veta hur vi skulle skapa lösenord för att vara säkra. Sommar2019, någon? Sen kom multifaktorautentiseringen och gjorde vad bra säkerhet ofta gör: allting jobbigare… men säkrare.

Och glöm inte alla skumma siter du kunde gå på och få dina bankkonton tömda och din dator smittad av så mycket skadlig kod att det var lättare att ta ut den i skogen och skjuta den med en ominstallation av Windows än att försöka reda ut härvan. Men sen kom ju YouTube och du kunde plötsligt hitta den där sången som du hörde på radion exakt en gång 1982. Musikindustrin var inte så lyckliga, men lyckades till sist få Youtube under kontroll. Spotify blev en stapelvara och vi började knarka Netflix på våra TV-apparater.

Piratkopieringen kom, blev en het fråga och sedan en politisk fråga. Alla laddade ner allt och skivindustrin ansåg att en iPod fylld med upphovsrättsskyddad musik var det mesta värdefulla objektet i vårt kända universum. I alla fall om man räknade hur mycket de påstod att artisterna förlorade i intäkter på varje piratkopierad sång och multiplicerade det med hur många som rymdes på en spelare. Bland alla program som kunde laddas ner frodades efter att tag skadlig kod som en härd av illasinnade bakterier. Sen tröttnade folk på det hela och streamade sina filmer och sina låtar. Någon märklig grupp återfann vinylskivan och njöt av idel knaster och sprak som hade musiken som bi-effekt.

Myndigheterna världen över vaknade upp som från en mardröm av maktlöshet medan Internet sjöng frihetlighetens lov. Och de agerade med den sedvanliga paniken man kunde vänta sig och snart hade vi ett hav av lagar och förordningar som skyddade allt och alla mot just … allt och alla. Vidare blev övervakning av alla oavsett smutsighetsgraden av deras mjöl i påsen något som bara fanns där. Om det var bra eller dåligt debatterade både de lärde och folk som var spritt språngande galna om. Ingen konsensus nåddes och troligen kommer solen ha slocknat innan det sker.

Kina växte sig större och Indien blev platsen dit alla ville flytta sina it- och utvecklingsavdelningar. Indien hade Kina som underkonsulter och Kina skickade sedan vidare till Afrika. Troligen kommer snart någon ringa in eskimåerna. Detta fick mjukvarumarknaden att blomstra.

Folk möttes, blev kära och till och med ”levde tillsammans” på Internet. Men samma nät lärde oss också fruktan för alla som vi inte kände och siter där folk inte höll med oss. Trenden att hänga ut dömda brottslingar blev en grej. Vi gick från att försiktigt prata om att publicera bilder på misstänkta till att ”doxing” blev en grej. Nätet vet inget om måttlighet.

Och smörgåsbordet med all kunskap som mänskligheten kände till åts i små portioner där vi föredrog det vi redan visste att vi gillade. Men det gick inte att undvika att vi då och då fick oss andras åsikter till livs i alla fall.

Apple kom tillbaka som fågel Fenix och hade med sig en ny, moderiktig stil. Microsoft gjorde totalt fiasko med Vista, men togs till nåder i och med Windows 7. Sedan dess verkar de lyckas med varannan version av Windows de släpper.

Protester mot nationsstaters sekretess och myndigheters hemlighetsmakeri tog fart och helt plötsligt hade vi Wikileaks. Nationerna började se hur Internet kunde användas för att spionera och sabotera och vips var en ny spelplan öppnad. Allt från sabotage av kärnbränsleanrikning till stöd för krigsföring kom vi att uppleva medan vi undrade om åskan slagit ner.

Den skadlig koden utvecklades till ransomware och program som kunde ligga dolda och läcka ut information från företag och organisationer i månader innan de upptäcktes.

Demokratierna skakade och en del diktaturer till och med föll. USA fick sin första aftoamerikanske president som visade hur Internet kunde erövras från en Blackberry och sedan kom affärsmannen med det yviga håret och kommunicerade vitt och brett med oss alla via Twitter. Innan dess fick vi lära oss hur sociala medier kan användas för att påverka vilka vi röstar på, hur vi handlar och till och med hur vi tänker. Och politiska åsikter fanns det helt plötslig ingen brist på. Alla från vänster- till höger på den politiska skalan hade en uppochnervänd tvållåda att hålla tal från.

Så vi har flyttat ut på nätet med ondskan hack i häl. I denna nya sköna värld har vi avancerade attacker och främmande makter som vi måste förhålla oss till. Glöm inte de förarlösa drönarna heller.

Vad av detta som kan inlemmas i IT-säkerhetsområdet och vad som hör till samhällskunskap är svårt att avgöra. Men en sak är säker: jag har nog glömt hälften i denna berg-och-dalbana som går mellan ren logik och totalt kaos i en handvändning. Men håll med om att det varit snart 20 mycket intressanta år i alla fall.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Scroll to top